En sån dag.

Vet egentligen inte var jags ska börja. Men dagen har varit en lat en vid poolen sen börjar det hela då jag slutar jobba.
Johanna kommer över och vi sätter oss i bilen för att köra till Christiana Mall. Vägen dit går hur bra som helst och vi går en trevlig stund av öppetiderna som är kvar och sen för att fördriva tid sätter vi oss utanför på en blöt bänk (vem bryr sig) och försöker lista ut hur man säger "Utan att det ska kosta skjortan" på bra översatt engelska.

Mina damer och herrar, resan hem...
Vår curfew är 11pm då vi har arbete dagen efter så 10.30 sätter vi oss i bilen och kör. Upptäcker att den strejkat vid vänstersvängar och de riktigt rejält. PANIK! Försiktigt kommer vi ut från parkeringen med ofattbart dålig svängradie.
Vi åker 7an north som går från Mallet till direkt utanför dörren (ungefär). 5 minuter på vägen så är den avstäng, avspärrad, otillgänglig, oåkbar. ALLT som inte får hända, då vi inte kan några andra vägar än. PANIK 2!
Vi följer skyltar som leder oss mot Wilmington. En stor stad 15 minuter från oss. Visst hittar man dit, men DOCK så hittar man inte ut sen! PANIK 3! Klockan är nu runt 10.58pm och vi inser att vi aldrig kommer hinna hem i tid. PANIK 4! Vi ringer Becky som bott i Wilmington ett år för vägledning. Det är inte lätt att beskriva var man är när man inte vet det själv. PANIK 5! Med hjärtat i halsgropen, darrande ben och ett streck över Awesome (för tillfället) ställer vi oss mitt i (Ghettodelen) Wilmington försöker oss på en otäclt skakig och obra vänstersväng in på en mack(?). Vi gick nervöst fram till mannen som höll på att stänga butiken och frågade om hur vi kunde hitta väg 2 eller 48 som vi är bekanta med. Då han knappt kunde engelska bättre än vi vände vi snart ryggen och började gå tillbaka. Ensamma, vilse och alldeles alldeles för svenska och små i ett så stort land. PANIK 6!
TA DADA DAAAA!!! In på macken svänger en liten grön bil in för att tanka och två (25-åriga?) killar kliver självsäkra ut och Johanna knuffar fram mig för att än en gång fråga om de vet vägen. Teknisk värld som vi lever i så plockar den ena av dom fram en iphon (TACK GODE GUD FÖR DENNA FANTASTISKA UPPFINNING) och google map och gps är i full gång. Med lite papper och penna får vi en vägbeskrivning. När de sedan frågar om vi hittar till första vägen som bara är att svänga vänster och sen vänster igen avslöjar vi att den vägen inte är något bra om vi inte vill hamna med varningsblinkers på för att bilen krånglar. De tar sig en titt på den och VIPS var det fixat. Sedan leder dom oss till rätt förstaväg och vinkar av oss. Ensamma. Igen.
Med tankarna inställda på repeat "hem, hem, hem, hem" och blickar som letade efter de rätta skyltarna då vi VÄGRAR åka fel igen, vilket skulle betyda döden.
När vi till slut hitta road 2 som vi vet leder till road 7 brast det i mig. Jag har aldrig känt mig så tacksam mot någon annan levande varelse förut. Ville bara vända tillbaka, leta upp grabbarna och ge dom en bamsekram, kyssa deras fötter, köpa ett slott - VAD SOM HELST(!!) för att visa vilka livräddare dom är!

Glad över att vara hemma igen med en fungerande bil och helskinnad, DOCK klockan 00.00.
Nu väntar sängen och en 4½ timmes sömn för att ta en tidig morgonpromenad med Johanna..